© 2018 maria müllersdorf

JAKT, COCKER & KENNEL MERYL

Avelsarbetet på kenneln är för närvarande mest inriktat på jakthundar. Kennelns målsättning är att presentera goda jakthundar på jakt och jaktprov. Förutom att själv dressera och pröva hundarna, är ett högt önskemål att valpköpare skall uppleva den stora glädje som det är att jaga över spaniel på traditionellt sätt. Om de sedan även vill gå på jaktprov är det desto bättre. Alla valpköpare får så mycket träningshjälp de vill. För min kennel är det högsta betyget när även valpköpare lyckas med sin hund på jakt och/eller går till pris på jaktprov.

Fotona är från Cockermästerskap då jag startade med Timsgarry Bell 

Halvsystrarna Meryl Next Fairytal (svart) och Meryl Country Topic (vit/svart) tillsammans med sin mor Vagnmakarens Ellen - alla typiska för jaktcocker

Cocker spaniel från den första hälften av 1900-talet (okänd källa)

Svensk utställningschampion Travis It's a Black-Out är ett utmärkt exempel på en cocker av utställningslinjer som det gick alldeles utmärkt att jaga med - och med framgång

Jaktcockern Nancarrow Cinnamon (brun) och utställningscockern Travis Heavy Demand (orange roan)

Hunden ska söka intensivt framför sin förare högst 20 meter åt vardera sida och med ständig koll på var föraren är på väg

Full fart i ett sök för att i nästa minut bli stilla för att få vidare instruktioner. Typisk position för"Will to please"

Java på jakt en kall vinterdag - Här är det något!

- Japp - den puttar jag på!

- Och där flög den sin väg...

 

Timsgarry Bell som kan inte fort nog komma iväg på nästa uppgift. Blicken utstrålar det som engelsmännen kärleksfullt uttrycker om cockern: "They are such characters"

Spanieljakt bedrivs med fördel där det är gott om skydd för viltet. Det innebär att man ibland vare sig ser eller hör hunden, utan måste lita på den. Har man skickat den ut på apportsök får man hoppas på att träning och erfarenhet från tidigare jakter, gett hunden det som behövs för att få hem viltet. Här står jag och spanar efter Timsgarry Bell när hon är ute på ett apportsök låååångt borta

Tillfredsställelsen är STOR när viltet är i hand och i det här fallet kunna överlämna det till domaren  David Lissett som bedömer om hunden har haft ett bra grepp om fågeln.

COCKER SPANIEL SOM JAKTHUND 

LITE, LITE HISTORIA

Cockern i sin moderna tappning härstammar från de brittiska öarna och används i sitt hemland för jakt på småvilt, företrädesvis kanin och fågel. Rasen utmärks av sin stora arbetsförmåga i förhållande till sin kroppsvikt. 

Cockern och den engelska springern härstammar från samma stam. I början av seklet skildes de olika raserna genom deras vikt! Alltså kunde man få cocker och springer från samma kull, allt beroende på hur mycket de kom att väga. Idag har raserna utvecklats åt olika håll men fortfarande kan springerlika hundar dyka upp i jakttypen av cocker. Det märks kanske särskilt väl inom cockern eftersom den finns i alla upptänkliga färger, varför en brun-vit cocker kan bli förvillande lik en springer. Ibland kan man se springrar som har ett väldigt cocker-likt sök, men det blir inte lika slående eftersom springern alltid har sina färger - svart-vit eller brun-vit. Att de olika typerna slår igenom är inget konstigt eftersom raserna egentligen är väldigt unga. Här gäller det bara att använda sitt förnuft i avelsarbetet och inte glömma bort att njuta av goda jakthundar. För de flesta som har sett många olika jaktspaniels och som har mångårig erfarenhet av spanieljakt är inte det något problem.

 

Två typer av cocker
Cocker finns idag av två typer, den renodlade jakttypen och en utställningsvariant. Den senare finns även i jaktliga sammanhang och har sina ivriga förespråkare. Jag har själv haft en alldeles ypperlig utställningshund som jakthund (se Travis It´s A Black-Out), men min erfarenhet har visat att det är svårare att få tag de bästa jakthundarna ur dom linjerna eftersom de används och prövas i så liten utsträckning idag. De flesta som har cocker spaniel idag har faktiskt sina hundar huvudsakligen som sällskapshundar.

Den s k jakttypen skiljer sig från utställningsvarianten, förutom att de har säkrare jaktegenskaper, i att de i regel har mindre päls, har högre öronfästen, är oftare smalare över nosen och är fullständigt värdelösa som utställningshundar. Fotot till vänster visar ett par av de olika typerna av cocker nämligen den bruna jaktcockern Nancarrow Cinnamon och utställningsvarianten Travis Heavy Demand som är orange roan. 

Att det inte finns några självklarheter när det gäller jakthundar, typer och avel visar dock historien om cockern Speckle of Ardoon, återgiven av spanielvärldens stora mästare Keith Erlandson. Speckle of Ardoon var en blandning mellan show-cocker och jaktcocker och gjorde det som ingen annan spaniel hittills förmått - att vinna det brittiska mästerskapet tre år i följd samt ett mycket stort antal jaktprov och andra former av jakttest. Dessa meriter uppnåddes före 4,5 års ålder. Många av de mest framgångsrika jaktcockrarna har Speckle of Ardoon i sin stamtavla. Det var dock i början av utvecklingen mot den förfinade jaktavlade spanielhundarna. Idag är det, som allt avelsarbete innebär, naturligtvis helt andra krav på både hundar, dressyr, förare och marker.

Att jaga med sin cocker

Cockern är således en intensiv liten jakthund, som företrädesvis används till jakt på småvilt såsom kanin, fågel och hare. Den skall arbeta inom ett avstånd som gör det möjligt för jägaren att skjuta med hagelbössa. I praktiken innebär det att den skall röra sig max 20 meter åt vardera håll. Vid träningen är jag väldigt noga med att hunden inte får gå längre ut än 10 meter eftersom det alltid är lättare att töja på gränsen än att strama åt den igen.

Vid söket, arbetar hunden framför föraren, i ett sick-sack mönster samtidigt som föraren förflyttar sig framåt i terrängen. Här gäller det anpassa fart och riktning till de förhållanden som gäller avseende vind, vilttillgång och terrängtyp. Det finns teoretiska tankar kring detta och som beskrivs utmärkt i spaniellitteraturen, men i praktiken är det kanske inte alltid exakt som i boken. Man skall ha klart för sig att det hunden erfar nere vid marken avseende vittringsförhållanden kanske inte stämmer överens med vad vi som förare tolkar 1,5 meter ovanför. Har man en erfaren hund, kan man lugnt lita på den.

Alltså går förare och hund framåt och förhoppningsvis kommer hundens arbete att bli mer och mer intensivt, svansen går snabbare och snabbare och så kommer stöten av viltet. Här skall hunden bli stilla och stanna kvar på plats, trots att fågel flyger upp eller kaninen far iväg,  för att föraren skall på ett säkert sätt kunna skjuta om denne så önskar. För en oinvigd förefaller ovanstående fullständigt orimligt (att hunden skall stanna kvar när den äntligen kommit i närkontakt med viltet) men det är det som är det unika med spanielhundarnas fantastiska önskan om att vara sin husse/matte till lags. På engelska kallas det för "will to please" och är spanielrasernas adelsmärke. Allt arbete bygger på att man skall kunna bli ett så sammansvetsat team att man kan gå tyst lugnt och stillsamt när man för sin hund.

Spanieljakt är spännande och det är fascinerande hur väl ett samarbete kan utvecklas mellan hund och människa. Självklart skall man kunna använda sin hund under hela jaktsäsongen och snö i markerna utgör på intet sätt något hinder för att bedriva spanieljakt. Spanielns  av tradition kuperade svans(dock förbjudet i Sverige idag sedan många år tillbaka) är ett viktigt hjälpmedel då man skall läsa sin hund. Normalt viftar den hela tiden men då den kommer för vilt går den extra ivrigt och är man van med spaniel på jakt så blir det en stund med extra krydda - är det vilt på gång nu eller är det en färsk lega där viltet hunnit iväg. En del spaniels stannar upp en aning innan de stöter, vilket engelsmännen anser vara särskilt premierande (under förutsättning att det blir en riktigt stöt därefter) och det är faktiskt till hjälp för jägaren som hinner få några sekunder extra för  att  bereda sig för vad som komma skall. 

Bildsviten visar Java (Nancarrow Cinnamon) ute på jakt en vinterdag. På den översta bilden visar hon tydligt att hon har något på gång, här finns det säkert något. Hon har stannat upp och är stilla någon/några sekunder och fixerar kroppen och huvudet på det som hon funnit extra intressant. På nästa bild har hon sekunderna efter tagit sats och gör en stöt för att på den tredje och avslutande bilden se förnöjt fasanen flyga iväg (vilket dock fotografen inte lyckades fånga). Här skall hunden bli kvar på plats för att avvakta ett skott som resulterar i en apportering alternativt att skott inte lossas/missar och då fortsätta jakten. Allt efter förarens önskemål. Det är ett härligt teamarbete som jag unnar alla få uppleva - särskilt med en intensiv cocker! När man blivit ett sammansvetsat team, litar man på hunden och hunden litar på sin förare. En härlig kombo som jag unnar alla att få uppleva!

Efter skott skall hunden apportera det som skjutits och därefter snabbt komma in med viltet och lämna av det till föraren. Snabbt, snyggt och prydligt. Det anses som mycket viktigt att spanielsöket ska vara så genomfört att hunden inte missar något vilt som ligger och trycker på marken. MEN det som är absolut viktigast är att allt vilt som skjuts ska hämtas hem. Därför är det viktigt med träningen - jämt, jämt och jämt. Viltet ska inte lida för att vi inte har tillräckligt bra hundar för att få hem det på ett bra sätt. Är du osäker på din hunds förmåga att apportera, måste man ha med sig en kollega som har en tillräckligt säker apportör. Apporteringen tränas med fördel med hjälp av s.k. dummies. Genom den träningen kan man förbereda hunden för de olika situationer som kan uppstå vid apporteringsarbetet. Det råder inget tvivel om att mycket kan göras vid träning, men hunden och föraren måste också få erfarenhet. En fröjd att få uppleva en erfaren hund som vet att utnyttja vittringen - inte bara från viltet men även krutdoften som kommer vid skottet och som ger en riktning. Som vet att utnyttja vinden för att lägga upp eftersöket på bästa sätt. Som vet var viltet helst söker skydd. Som ..... 

 

Cockersöket 
Det som betecknas som ett typiskt cockersök skulle kunna beskrivas som ett mycket intensivt kroppsarbete och till synes närmast ett vimsigt sök, men i själva verket är det mycket målmedvetet och marknära arbete som hunden utför. Cockern snirklar och snor runt men håller ändå zick-zack mönstret, trots snurrandet. Tack vare det intensiva söket anses cockern vara oöverträffad vid kaninjakt. De som inte är vana att se ett riktigt cockersök tycker rent av att det är oregelbundet. Den större kusinen springer spanieln har ju ett mycket mer "rent" zick-zack mönster. Självklart påverkas söket av de förhållanden som hunden är van vid - används den vid kanintäta marker, går den mer tätt och intensivt än om den går på marker där det är glest med vilt då söket blir mer öppet. Men, ofta ser man ändå det karaktäristiska dragen i söket hos en cocker oaktat viltförhållanden.

Lär känna Din cocker
Hur gör man för att lyckas med att dressera sin cocker till en bra jakthund? Ja, träningen är ju A och O och svårigheten ligger kanske i att alla hundar är olika och därför går det inte säga att så och så skall det vara. Det finns många alldeles utmärkta böcker där det finns riktlinjer för hur man skall gå tillväga. Ett kärt men desto angelägnare problem med åtminstone den typ av jaktcocker jag har, är att de utstrålar en så stor arbetsvilja att jag lätt förförs  av den och det blir så otroligt lätt att ställa alldeles för höga krav på hunden i ett alltför tidigt skede. Har man otur kan det kan resultera i en osäker hund som tappar fart och stil. Ibland kan man t o m se hundar som blivit hårda i munnen för att kraven har varit för höga under dressyrens gång. Det är väldigt lätt att gå lite för fort fram när man har en valp på 10-12 veckor som apporterar både and och kanin trots att det inte borde vara möjligt. En valp som vid tidig ålder visar fin reviering (upplägg av sökmönster) och förmåga att utnyttja sin näsa sporrar väldigt lätt till att tänja på gränsen - man blir ju så glad av arbetsglädjen! 


Engelsmännen säger så fint att cockern utmärks av sin personlighet - "they are such a characters" - och bättre kan det knappast sägas. Det finns något där som måste bevaras för att det skall vara en riktig cocker i mina ögon. För mig är det viktigt att känna att personligheten finns kvar hos den cocker jag arbetar med även om det innebär att "hornen ibland växer ut" och det blir lite jävelskap. Det är en balansgång mellan att ha kontroll på sin cocker och samtidigt kunna behålla självkänsla och i viss mån självständighet som är oerhört viktigt vid t ex fria apportsök. Ett exempel på  i mitt tycke alldeles för mycket kontroll, uppstår då man skjutit ett vilt varvid hunden istället för att markera nedslaget tittar på sin förare. I sådana fall måste hunden dirigeras ut till apporten och har man otur kan viltet löpt undan. Dessutom krävs att skytten/föraren vet var fågeln/viltet hamnade så att dirigeringen kan bli korrekt. Det är dyrbar tid som kan gå  förlorad. Självklart är idealet en hund som alltid är stadig och som behåller sin självkänsla för ett självständigt arbete när så krävs.

Mina cockrar har oaktat om de är av utställnings- eller jakttyp, alltid varit mycket känsliga för beröm. Därför har jag försökt prägla träningen att bli så positiv och i berömmande anda som möjligt. Att sticka till en godbit för att förstärka berömmet gör gott. Det viktigaste är att få en starkt teamarbete mellan hund och förare. Knyt upp Din hund till Dig så att den verkligen vill arbeta med Dig, att Du som förare blir den som är nyckeln till det roliga! En av de mest framgångsrika cockerförarna i England använder just godis som en förstärkning vid dressyren. Självklart skall man sätta gränser - det är helt nödvändigt - men kom ihåg att få igång hunden så svansen viftar glatt igen ganska snabbt efteråt.

Olika träningsfilosofier
Spanieln som jakthund har blivit mer och mer populär i Sverige - glädjande nog. I samband med det blir det fler och fler som har åsikter om hur man skall dressera sin spaniel och här gäller det verkligen att tänka till. Det är lätt att acceptera en träningsfilosofi som  framförs av någon på ett övertygande sätt. Det är lätt att falla till föga för att en och samma metod är användbar på alla hundar. Jag är övertygad om att det inte är så enkelt utan vissa hundkaraktärer kräver en viss typ av dressyr och en annan karaktär en annan typ av dressyr. Därför är det viktigt att söka efter den typ av hund som passar ens egen personlighet och sätt att jobba.  Personligen föredrar jag den positiva och mjuka metoden där man bejakar hundens jakt- och apporteringslust, man går långsamt tillväga och jobbar mycket med kontakt och beröm. Trots att jaktspanieln skall jobba under mycket frestande situationer är jag inte heller för den benhårda kontroll som många har för att lyckas med stadgan. En alltför hård kontroll tror jag hämmar hundarnas initiativ och arbetsglädje, men å andra sidan "knallar" de hårt kontrollerade hundarna aldrig heller... För mig är det eftersträvansvärt med det lite spektakulära som en intensiv jaktlust och glädje kan erbjuda som dock  kan innebära en hel del bus från hundarnas sida nu och då. Det blir lite mer spännande och framförallt måste ens humor utvecklas för att man skall kunna ta buset. Jag har själv stått vid ett antal prov och mästerskap där helt plötsligt den så väldresserade hunden får för sig att göra något som inte ingick i min plan. Ett minne var från ett mästerskap i Skåne då min jycke  helt plötsligt försvann och kunde till den samlade publiken ses 
gå med efter en hare över ett stort gärde.... Dock - jag fick skyttarnas pris eftersom han skött sig uppenbarligen gott fram till förbrytelsen.   

Tänk först - gör sedan.....
För att avrunda det hela kan man sammanfatta cockern som en stor personlighet, med mycket stor arbetskapacitet, där "hornen ibland växer ut" och som mår bra av mycket beröm. Hur tyglar man nu detta?  Enkelt uttryckt - bli en trygg ledare (dvs konsekvent och rättvis), låt hunden alltid lära sig saker stegvis och varje steg till 100 % innan nästa tas, tänk efter före eftersom cockern inte gör det och slutligen ta inte Dig själv på för stort allvar.  Ha roligt och förstärk banden mellan Dig och hunden så mycket som möjligt.

 

Jag hörde berättas om en retrieverägare som hade imponerat omgivningen genom att kunna skicka sin hund på en apport rakt ut 200 meter. Vid frågan om hur hon lärt hunden det - svarade hon: "Jag har utvecklat förmågan meter för meter". Kan det sägas bättre? När det gäller träningen av cocker så gäller det verkligen att ta det steg för steg. Kedjan är ju inte starkare än den svagaste länken. Samma sak med dressyren. Inlärningen sker bäst med en positiv anda där glädjen blir dominerande i alla moment. Lätt sagt men inte så lätt gjort men övning ger färdighet.Går det inte så bra och du börjar känna att humöret börjar svikta - sluta och ta upp träningen nästa dag. Hunden märker direkt ditt dåliga humör och blir osäker på ditt ledarskap.

I övrigt vill jag bara hänvisa till ett antal böcker och filmer som kommer ge Dig mer än vad jag någonsin kan göra på de här sidorna. Böckerna  och filmerna kompletterar varandra och vissa delar är bättre än i andra. Ta till Dig det Du tycker passar Dig. Läs, titta och lär av andra. Gå på jaktprov, prata med folk och läs igen, se på filmer igen och Du blir fast i detta som kan bli ett fantastiskt samspel med Din cocker.

 Vill Du sedan utmana Dig själv genom att starta på jaktprov så har Du fått ett nytt heltäckande intresse bland trevligt folk och fä. Ibland går allt som det ska och då är det extra roligt men ibland så stämmer det inte hela vägen den dagen. Så är det men det är så roligt ändå.  VÄLKOMMEN I GÄNGET.

 

Böcker:

 
Keith Erlandson "Gundog Training" Popular Dogs Publishing, 1987
Keith Erlandson "The Working Springer Spaniel" Flycatcher Robinson Publishing, 1995
Mike Smith "Working Springer & Cockers" Biddles Ltd, Guildford and King´s Lynn, 1998
Martin Deeley "Working Gundogs" Crowood Press 1989
P.R.A Moxon "Training the Roughshooters Dog" Popular Dogs Publishing, 1985 

Filmer:

Carl & Mark Colclough "Basic Cocker Spaniel Training"
Mästerskapsfilmer från England och Sverige
Ian Openshaw "Basic Spaniel Training for the Gun"  
Ian Openshaw Advanced Spaniel Training for field & Trials"

Ovanstående böcker och filmer är ett axplock av den flora som finns, men dessa har jag funnit särskilt värdefulla (har Du fler tips är jag glad om Du hör av Dig).   

Meryl Ring Ouzel förnekar inte sig själv i sin entusiasm. Foto: ägaren Cappe

Ch Chyknell Curlew som tillsammans med främst husse Paul Anderson erhållit många priser och mästerskapstitlar.