Vanliga frågor om jaktcocker...

Många som ringer till oss är nyfikna på cocker spaniel och då särskilt jaktcockern. Även om det finns en del information att hitta både i bokform och på internet, finns det några frågor som brukar återkomma - allt från vad som skiljer en jaktcocker från en utställningscocker till vem som kan ha en jaktcocker. På den här sidan kommer jag svara på de mest vanliga frågorna jag brukar få och hoppas det kan vara till hjälp för dig som är nyfiken på rasen. Sedan är det naturligtvis så att den bästa informationen får man förstås genom att prata med personer som är kunniga om rasen, att gå på jaktprov och se hundarna i aktion och diskutera med likasinnade. Men, det här kan vara en början... (fotot till vänster visar jaktcockern Whaupley Astrid och till höger visar utställningscockern Travis Trivial Pursuit)

Vad är det för skillnad mellan en jaktcocker och en utställningscocker?
Det är främst två saker som skiljer mellan typerna - utseende och temperament. Självklart finns det en variation inom typerna, men om man tänker att det inom vardera typ funnits två helt skilda avelsmål, jaktcockern - jaktliga egenskaper; utställningscockern - utseendet, förstår man att det blir olika avelsresultat.

Hur skiljer sig jaktcockern och utställningscockern åt i utseendet?
Ibland kan man inte se att det är samma ras, ibland är de ganska lika. Generellt har jaktcockern mindre päls, högre öronfästen och ett huvud med bredare skalle och tunnare nos jämfört med utställningscockern. Man ser nästan aldrig hängande ögonkanter på en jaktcocker eller löst skinn kring huvud och hals. På bilden till vänster är det två tikar i sin bästa ålder. Den vänstra, Tosca (Travis Heavy Demand) var en vacker utställningscocker, och den högra, Java (Nancarrow Cinamon), en duktig jaktcocker. Inte så stor skillnad på utseendet även om Javas öron har högre öronfäste och huvudet är något bredare i skallen.

 

 

Om man däremot tittar på fotot till höger, med tre utställningscockrar och en jaktcocker ser man tydligt skillnaden i utseendet. De tre utställningscockrarna är lika i typ medan jaktcockern skiljer sig ordentligt från dem. Hos utställningscockrarna är pälsmängden rejäl, de har låga öronfästen, en skalle och nos som inte skiljer sig i bredd och ungefär lika i storlek. Jaktcockern har praktiskt taget ingen päls, höga öronfästen och klart bredare i skallen. De fyra hundarna är från vänster Ch Travis It´s a Black-Out; Vagnmakarens Ellen; Ch Travis Ricochette och Meryl Back to Basic.

Hur skiljer sig jaktcockern och utställningscockern vad gäller temperament?
Jaktcockern är avlad på jaktliga egenskaper sedan hundra år tillbaka och självklart påverkar det deras temperament och förmåga att jaga. Utseendet har till 99,9 % inte haft någon betydelse för de flesta uppfödare av jaktcocker om det inte är något som varit direkt menligt för hundarna. De traditionella spanielegenskaperna är något att eftertrakta. Det innebär en MYCKET stor jaktlust som dock är kombinerad med en HÖG dresserbarhet. Hundarna frestas närmast orimligt i de jaktliga situationerna och för att man ska kunna dressera dem att fungera på en traditionell spanieljakt måste de ha stort mått av samarbetsvilja (will to please). Du kan läsa mer om den traditionella spanieljakten på en annan sida ("Jakt"). Jaktcockrarna har ofta ett mycket stabilt temperament under förutsättning att de socialiseras och fostras normalt. Det är ytterligt sällan som man råkar på rädda, osäkra eller aggressiva jaktcockrar. Om det skulle finnas osäkerhet, brukar det i regel vara kopplat till att hundarna inte fått tillräckligt med socialisering i unga år - vilket påverkar alla cockrar oavsett typ. Eftersom dressyrarbetet är omfattande för att kunna jaga med sin hund på ett traditionellt spanielmaner, finns det nog ingen uppfödare som skulle lägga ned så mycket arbete på dressyren om hunden visade sig ha dåligt temperament och därför kommer inte hundar med sämre temperament i aveln heller. Hundar med sämre temperament blir helt enkelt tidigt utsorterade.

Utställningscockern har ofta ett trevligt temperament men eftersom det föds mellan 10-20 gånger fler utställningscockrar varje år i Sverige jämfört med jaktcockrar, så blir variationen mycket större också bland utställningshundarna. Det som förvånat mig många gånger är att det ändå finns linjer på utställningssidan som har så mycket genuint spanieltemperament (jaktligt sett) trots att aveln enbart har varit inriktad på utseende. Det går alltså att finna hyggligt bra jakthundar bland utställningslinjerna men osäkerheten ökar förstås. Det gäller att känna till linjerna och kanske inte alltid lita på en uppfödare som själv inte använder sin hund i jakt. Min första utställningscocker var en utmärkt jakthund (Travis It´s A Black-Out) - förutom att han hade en tendens att skälla. En av mina senare utställningshundar (Travis Able and Willing) var den mest apporteringsvilliga hund jag någonsin haft - av alla kategorier, men även han mycket pratglad.

Genomgående är jaktcockern mycket livlig, särskilt i unga år då man kan fundera över vilka synder man gjort för att förtjäna den lyckliga cocker som far runt som ett torrt skinn i ens liv. En del utställningscockrar kan också vara väldigt livliga - vilket jag personligen föredrar - men eftersom många som haft cockern som sällskapshund tyckt att livligheten blivit för jobbig, finns det linjer där man medvetet avlat på lugnare individer.

Jaktcocker inomhus?
En av de frågor som förvånat mig mest och som återkommer är: Kan man ha en jaktcocker inomhus? Första gången jag fick frågan förstod jag inte vad som menades. Med tiden har vi förstått att det finns uppfödare - främst från springer spaniel av utställningstyp - som envist hävdar att jaktspaniels (cocker eller springer) inte går att ha inomhus. Detta är naturligtvis fullständigt nonsens och jag avfärdar ett sådant påstående helt och hållet. En jaktcocker (eller springer) skiljer sig inte det minsta från utställningsvarianten vad gäller beteende inomhus. Däremot utomhus - då är det full fart och ska så vara!

Hur skiljer sig jaktcocker från jaktspringern?
Jaktcockern respektive jaktspringern är väldigt lika och man skulle kunna säga att de är kusiner i spanielsläktet. Lite skillnader finns det förstås. Cockern är för det första den mindre av de två och för det andra kanske mer karaktärsfylld - i varje fall om du frågar en cockerentusiast. De flesta är ganska eniga om att cockern kräver en förare som kan ha distans till sig själv (läs - kan se det roliga när det går åt pepparn!), som gärna har en psykologisk ådra för att kunna genomlista sin cocker och som helst jobbar med positiva dressyrmetoder. Lite skämtsamt uttryckt, men ändå en hel del sanning i det. Cockern är otroligt lättlärd, och det är lätt att bli lurad och tro att den förstår mer än vad den faktiskt gör. Det största misstaget man kan göra med en cocker är att gå för fort fram i dressyren. Risken är att du ställer krav på hunden när din cocker inte är mogen sin uppgift. Här är det oerhört lätt att den inte förstår dig och risken att det samarbete ni jobbat upp går förlorat då cockern lätt mister förtroendet för sin förare i sådana här situationer. Ett förtroende som tar dubbelt så lång tid att arbeta upp igen. Jaktspringern är inte alls lika känslig även om de kan vara väldigt mjuka i sitt temperament.

En annan aspekt som skiljer sig mellan raserna är deras arbetssätt. En cocker med ett riktigt typiskt cockersök är idealisk för kaninjakt. Ett cockersök som till synes kan te sig osystematiskt och virrigt är i själva verket ett väldigt effektivt sätt att få hårt tryckande kaniner på benen. Springern har ett sök som mer liknar stående fågelhundars - ett mer linjeskönt sökmönster som ser väldigt systematiskt och genomtänkt ut. Perfekt för fågeljakten. Självklart påverkas sökarbetet av vilka marker och viltslag som man lärt hunden att jaga på. En vanlig missuppfattning, även bland jaktprovsdomare (!) är att cockern går snävare, vilket inte alls är fallet. Det handlar helt enkelt om hur man har dresserat hunden vilket avstånd man vill ha mellan sig och denne för att det ska kännas bekvämt i den jaktliga situationen. Naturligtvis spelar terrängen också roll. Öppen mark ger möjlighet till ett yvigare sök jämfört med tät terräng där viltet kan trycka hårdare.

Pälsvård och trimning?
En jaktcocker (eller jaktspringer) behöver nästan aldrig någon trimning eller pälsvård. De behöver förstås badas när de är smutsiga, få klorna klippta, öronen rengjorda - dvs vanlig vardagsomvårdnad. Möjligtvis att man kan klippa bort pälsen runt och under tassar för att det ska se prydligare ut och för att man får inte mindre skräp. En utställningscocker behöver däremot en hel del omsorg vad gäller päls och trimning. En trevlig sysselsättning för den som är road av att hålla på med sin hund på det viset. Men om man inte sköter pälsen blir den snabbt tovig, smutsig och vare sig hund eller ägare tycker att det är särskilt trevligt. Men en vältrimmad hund med ren skinande päls - det är fint. Räkna med trimning minst varannan månad och bad minst en gång i månaden för en utställningscocker. Ska den ställas ut bör den badas varannan vecka och trimmas inför varje utställning.
Är jaktcockern frisk?
Det är få sjukdomar som jaktcockern drabbas av. Men som alla levande varelser kan den drabbas av mer eller mindre (oftast) allvarliga åkommor. Det största bekymret är nog svansarna som lätt slås sönder och som då måste amputeras i vuxen ålder. Ett besvärligt ingrepp som kan orsaka lidande. Oftast går det bra men inte är det någon trevlig händelse. Jaktcockrar har också sämre status vad gäller höftledsdysplasi. Få verkar få besvär av att ha lindrig dysplasi, eller till och med måttlig. Trots att de flesta uppfödare avlar på föräldradjur med höfter utan anmärkning (grad A eller B) verkar höftledsdysplasi kunna uppstå lite hur som helst ändå. Detta kan möjligen bero på att det sätt som man bedömer höfterna inte passar jaktcockern eller är höftledsdysplasi mycket mer komplext än att bara avla på föräldrar med bra höfter. Det är sällan som jaktcockern har ögonproblem - fall av katarakt förekommer och några fall av PRA har dykt upp på senare år. Till skillnad från utställningscockern har jakttypen högre öronfästen och mindre tunga öron, vilket kan vara en anledning till att de sällan får öroninflammationer som hos utställningscockrarna är ganska vanligt förekommande. Men kom ihåg - öronen måste skötas med rengöring och regelbunden koll. Skulle något vara på gång upptäcker man det snabbt och det är lättare att få problemen under kontroll.

Måste man jaga med sin jaktcocker?
Självklart kommer en jaktcocker mest till sin rätt om den får jaga. Dels får den utlopp för sin stora jaktlust dels tillgodoses cockerns stora aktivitetsbehov i dressyren och träningen. Men, en jaktcocker kan få utlopp för sina behov på andra sätt. Polisen, tullen och andra myndigheter som behöver sökhundar vill gärna få in jaktcockrar i sitt stall. Där får hundarna verkligen jobba med att söka - inte efter vilt - men väl efter andra saker som de får mycket belöning för om de hittar. Jaktcockern är särskilt uppskattad hos myndigheterna just för att de är små och kan lyftas upp till svårtillgängliga platser där de kan söka. I England är jaktcockern mycket vanligt förekommande hos dessa myndigheter.

En jaktcocker kan också få ett väldigt bra liv hos en familj som är fysiskt aktiva, som lär cockern en massa olika saker (hjärngympa), dresserar den och som är trygga ledare på alla plan. Jag har själv sålt en jaktcocker till en tonåring med diabetes för att hunden skall varna henne när hon börjar få för låga värden och riskerar att fara illa i sin sjukdom. Det verkar som det fungerar väl.

Hur mycket måste man jaktträna sin jaktcocker?
En ledstjärna i spanieldressyr är att hellre lite träning med kvalitet än mycket träning utan tanke. Den unga hunden formas i stor grad under sitt första år och mycket av det grundläggande samarbetet grundas under den perioden. Någon egentlig dressyr ska man inte hålla på med före 9 månaders ålder, utan mer socialisering och att man lär sin hund grundläggande hyfs i vardagen. Efter ett års ålder börjar den egentliga träningen och genomgående är det bättre att träna 15 min kvalitet varje dag än att träna 3 timmar på helgen. Spanieldressyr är ganska krävande - både för hund som förare - och därför är det bra om man kan komma i kontakt med någon som har erfarenhet som kan hjälpa till i början. Det bästa är förstås om man har en uppfödare som engagerar sig i valpköparnas mödor i dressyren eftersom uppfödaren känner till de egenskaper som valparna har i sin uppfödning och kan bistå med tolkning av olika problem som kan uppstå. Dessutom är det väldigt trevligt att lära känna andra spanielentusiaster och framförallt lära sig av andra. Ovan ett foto från en av våra kennelträffar.
Den stora jaktlusten - sticker jaktcockern och jagar på egen hand?
Eftersom jaktcockern har så stor jaktlust är den ständigt på gång och använder alla sinnen konstant. Det innebär att om man låter sin jaktcocker springa lite som den vill, kommer den - förr eller senare - att hitta vilt. Om detta händer när den är på egen hand, eller tillsammans med sin hundkompis, kommer den att förfölja viltet. Eftersom jaktcockern är lättlärd, har den efter en sådan erfarenhet lärt sig att om man söker tillräckligt länge och väl så kommer den att hitta vilt. Vi vill ju att jaktcockern ska hitta vilt MEN det ska ske i samarbete med föraren. Om föraren är i närkontakt när hunden finner vilt och grunddressyren är gjord kommer föraren kunna påverka situationen så att det blir som vi tänkt oss. Sammanfattningsvis innebär det att en jaktcocker ska aldrig få vara ute på egen hand eller med andra hundkompisar där det kan finnas vilt.
Är jaktcockern lättstressad?
Jaktcockern är en livlig hund och det gäller att kunna tolka vad som är livlighet och vad som är stress. Den oinvigde kan lätt uppfatta att jaktcockern är stressad när den i själva verket bara är livlig och snabb i sin aktion. Man måste vara medveten om att en livlig hund är lätt att stressa. Min erfarenhet är att det som stressar en jaktcocker mest är när det ställs krav på hunden som den inte förstår. Stressen kan te sig på olika sätt - oftast med det som vi är vana att se som stress - en hund som har svårt med koncentrationen, hässjar, vimsar, trampar runt, dreglar, konstant drar i kopplet och andra tecken på oro.
Kan man ha sin jaktcocker till agility?
Jag har alltid varit positiv till agility för jaktcocker men det ställer väldigt höga krav på föraren. Eftersom jaktcockern är så livlig är det lätt att det övergår i ett stressbeteende om föraren inte kan hålla en balans i träningen.